Ofelia var Amandas dotter och mamma till Saffran, Linnea och Malva. Hon var min tredje generation Golden.

För mig var min älskade Ofelia en alldeles speciell hund. Livet blir aldrig detsamma utan henne. Ofelia var min "livskamrat". Vi hade en självklar ordlös kommunikation. Ofelia var min följeslagare i vått och torrt. Alltid lika lättsam att ha med. Vi kunde "läsa" varandra på ett enkelt okomplicerat sätt. Ofelia var en trygg, tillgiven, uppmärksam och lojal hund. Med sitt lugn och sin trygghet var Ofelia även flockens nav, när jag inte var närvarande. I vilken hög grad märker jag nu när Ofelia fattas oss. Hon spred ett självklart lugn och harmoni runt sig. Ofelia kom till mig och "berättade" när något "behövde" åtgärdas. Hon var noga med att det var ordning och reda i flocken. Det betydde inte att Ofelia var en tråkig tik. Tvärtom var Ofelia full av lustiga upptåg. Hon var en pigg, glad och skojig vän! Men ibland envis som en åsna! På gott och ont! Tillsammans med Ofelia har jag massor av underbara minnen och upplevelser. Jag bär dom i mitt hjärta för evigt! Du och jag Ofelia för alltid!

Ofelia var en mycket duktig apportör! Grejen var att hon hade sitt alldeles speciella sätt att apportera. På våra tävlingar stod jag ofta med andan i halsen att allt skulle funka, medan Ofelia kom i full karriär strålande glad emot mig med apporten i ett cigarrgrepp. Apporten hängde och dinglade från Ofelias mun. Trots det har hon aldrig tappat en apport på en tävling. Det kvittade hur mycket vi tränade på att hålla apporterna korrekt. Ofelia var tydlig med att klargöra, att så passade det henne inte att bära något. Enda gången det funkade, var när vi kom till klass 3. Då skulle Ofelia apportera en metallapport. Den var så stor i båda ändarna, så den gick inte in i munnen. - Apportera var så skoj, att jag ibland medvetet "tappade" en vante eller mina nycklar på våra promenader. Snabbt som en oljad blixt for Ofelia iväg, så fort jag påtalade, att jag förlorat något. Med ett obetalbart stolt face kom hon tillbaka med min grej! Helt makalöst träffsäker! Godisbelöning delades ut till stor belåtenhet! När det blev för långt mellan gångerna, som Ofelia skulle leta efter mina "tappade" saker, försökte hon "norpa" vantar ur mina fickor, för att sen komma med dem och vilja bli ersatt med en smaskig belöning. Smart drag!

Bada var verkligen en av Ofelias favoritsysselsättningar. Var det i trädgården ockuperade hon badbåten, så i stort sett ingen av de andra kompisarna fick möjlighet att svalka sig. Problemet löstes genom ett andra inköp av en badbåt. Kom hon till stranden var det snabba målmedvetna steg ner till vattnet. Där simmade Ofelia runt, runt. Hon njöt av hjärtans lust. Ibland med ögonen slutna medan hon simmade. En ljuvlig badnymf! När Ofelia sen kände sig färdig med sitt badande, skakade hon sig grundligt och gick och la sig där hon hade perfekt uppsikt över flocken. Men också där hon låg som mest i vägen. En efter en kom sen alla i flocken upp. De ställde sig intill Ofelia och skakade av sig vattnet, så Ofelia blev blöt. Hennes ogillande min var helt obetalbar! Jag försökte visa Ofelia en bättre plats där hon fortfarande hade god uppsikt, men slapp bli blöt, när alla skakade sig. Men icke! "Jag ligger där jag vill ligga" var svaret jag fick!

Ofelia var en suverän spårhund. Viltspår var det Ofelia gillade mest. Men som med det mesta Ofelia gjorde, hade hon ett eget sätt att genomföra ett spår. Med stora yviga svängar fram och tillbaka tog hon sig fram över spåret. Ibland stannade hon för att studera något hon funnit på vägen. Jag manade på med kommandot "Spår", men Ofelia gjorde sig ingen brådska. Till Ofelias försvar får jag säga, att hon aldrig missade ett viltspår. Så blev hon också viltspårchampion. Lika stolt bar hon försiktigt hem rådjursskanken varje gång. - Jag tänkte, att fixar Ofelia så lätt viltspåret, kan vi tävla i bruks. Jag började lägga personspår till henne. Det var inte lika roligt! Jösses som jag kämpade för att tända glöden hos henne. Men där gick jag bet! De små markörerna, som man lägger ut vid personspår, letade Ofelia upp och gav mig. Men för övrigt var hon tydlig med att visa, att det var fel sorts spår jag lagt. Vi klarade appellen i bruks, men sen tog det stopp. Bestämd till tusen - det var min Pellan!

Ofelia formligen älskade agility. Det var en riktig högvinst för henne, när vi jobbade med det. Några gånger startade vi i små tävlingar, men utan någon större framgång. Som med allt annat gjorde Ofelia det utifrån sin fatabur. Det vill säga att när jag avverkat det varv vi skulle göra, var Ofelia ute på sin andra runda. Upprymd och lycklig! Full av energi! Allt korrekt utfört men oföljsamheten gjorde oftast att vi blev diskade. Det gjorde inte Ofelia något. Hon var sprudlande glad över att ha fått visa upp sig. För henne var detta agility, när den var som bäst! Rallylydnad pysslade vi en hel del med hemma. Det var också en av Ofelias favoriter. Hon var mycket uppmärksam och följde mig i minsta rörelse. Fantastisk att jobba med, men vi avstod från att tävla. Hemma var hemma! Tävla var en helt annan sak. Då glömde Ofelia all följsamhet och tog massor med egna initiativ, som hon tyckte passade bättre i sammanhanget. Lydnad var också Ofelias melodi! Hon var fantastisk att träna med. En oerhörd arbetslust, lättlärd och lyhörd. Så var det när vi jobbade hemma. På tävlingarna sen visade Ofelia, att hon gillade att ta egna initiativ. Vet inte hur många gånger vi drabbades av att få noll i protokollet för att Ofelia spelade upp hela sitt register.  Saker som att kyssa domaren mitt under tävlingen eller fara runt som en skållad råtta runt hela apellplanen med apporten i munnen för att sedan sladda in och sätta sig på fel sida hörde till vanligheterna. Därtill hörde att hon såg alltid lika lycklig ut, vilka upptåg hon än hittat på. Så här i efterhand kan jag bara le förnöjsamt åt allt Ofelia utsatt mig för. Ofelia var en levnadsglad, ljuvlig tös med massor med livslust och påhittighet. Att Ofelia var som mest initiativrik under tävlingar, tror jag beror på, att hon ville muntra upp mig. Hon kände säkert av min nervositet i tävlingsögonblicket. Nervös var dock aldrig Ofelia! För henne lekte livet! Jag är så innerligt tacksam för alla fantastiska stunder jag fått uppleva tillsammans med Ofelia i olika tävlingssammanhang.

Ofelia hade några skojiga egenheter för sig! När jag kom hem med bilen, försökte hon obemärkt sticka nosen i min ficka och sno åt sig en handske. Denna gick hon sen iväg med i smyg. Lite senare dök hon upp med handsken i munnen och ville sälja den till mig för en godis. Lurig tjej! Hade jag inga fickor att göra fynd från, greppade hon försiktigt en hand och ledde in mig. Det var inte poppis hos Ofelia, att jag åkte och handlade utan henne. Hon var nästan alltid med mig. En annan rolig sak med Ofelia, som jag hade stor nytta av, var att om jag hade tappat något på vår promenad, kunde jag bara säga "sök mina nycklar, vante, koppel" eller vad det var jag tappat. Ofelia pilade glatt iväg. Hon kom alltid tillbaka med det som fattats mig. En riktig klippa till sakletare!

Dagen då jag förstod, att det var dags för oss två att ta farväl, var en av de värsta dagarna i mitt liv. Bara några månader tidigare hade du en stroke och blev halvsidesförlamad. Men du reste dig! Med hjälp av din stora envishet kom du helt tillbaka. Pigg, energisk och levnadsglad! Den skoningslösa cancern, som sen slog rot i dig, kunde du inte rå på den. Du somnade lugnt in i min famn, medan jag berättade för dig din levnadshistoria. Det kändes som om även mitt hjärta skulle sluta slå. Tårarna kom i en osinlig ström. Mitt hjärta har brustit! För alltid kommer jag bära dig inom mig Ofelia - våra fantastiska upplevelser tillsammans, din stora tillgivenhet, alla tokiga upptåg du utsatte mig för, din omtänksamhet, din energi och arbetslust. Du var en stor personlighet! Du verkade i det tysta utan yviga gester, vilket spred harmoni och trygghet där du befann dig. Jag älskar dig så innerligt Ofelia! Du fattas mig för alltid! Jag är evigt tacksam för allt du gett mig och för att du var min bästa vän! Sov gott min älskade Ofelia - Pellan!

När du kommer till hundparadiset står din släkt väntande på dig. Du kan åter springa fritt! Farväl min älskade Ofelia!

Tävling i lydnadsklass 3 - Överst på pallen är skoj att stå

Ofelia ligger och tar igen sig efter ett pass apportering!

13-åriga Ofelia har lagt sig lite i lugn och ro,

medan hon följer flockens lekar och upptåg!

Ofelia vill leka brevbärare! Hon räcker

vacker tass för att beveka mig och få en tidning att bära in!

Trängsel i köket! Flytta på er, säger Ofelia.

Jag vill lämna min post till husse nu och få min godbit!

Ofelia så söt med snö på nosen!

 Jag är redo för avspark!

Ung Ofelia tränar agility !

Lite äldre Ofelia tycker agility är toppen!

Ofelia pausar på sin favoritplats!

Ofelia är stolt viltspårchampion!

Ofelia har span på något!

Ofelia går i vassen och letar skräddare !

Törstig Ofelia!

Ofelia följer uppmärksamt vad som händer!

Ofelia sötnos!  

Vårt privata tidningsbud jobbar för fullt!

- Må vara att jag nu är äldst i flocken! Men springa snabbt kan jag när matte vill träna! Vilka belöningar jag kan få!

Solstrålarna leker mellan de vinterklädda trädstammarna! Ofelia gör upplevelsen än vackrare!

Ofelia busar med valparna!

Så ska du göra valpen min!

Vi vill upp till dig mamma!

Puss på dig tösen min!

Ofelia och mamma Amanda har dragkamp!

Smaskigt öra du har mamma!

Kan jag få mitt gosedjur nu?

Jag gillar inte att vara utklädd!