Smulan är vår första Golden Retriever. Smulan var Porthos, Amandas och Miras mamma. Smulan var en ljuvlig varelse! En enormt stor personlighet! She Was Really The One!
Smulan spred en trygg och harmonisk stämning i sin omgivning med sitt lugna, behagfulla sätt att vara. Ändå var Smulan en tik med mycket bestämda åsikter. Hennes stabila, saktmodiga sätt att driva igenom vad hon ville var beundransvärt. Inga stora, yviga gester!
Smulan var en älskvärd varelse och en fantastisk mamma. Alla fyrbenta varelser tog hon under sitt beskydd. Mest ömsint var hon mot Nala. Smulan var bara 1 år när Nala kom till oss. Genast gick Smulan in i en ”mammaroll” och tog kärleksfullt hand om Nala.
Det djupa vänskapsförhållandet varade livet ut.
Smulan älskade att åka bil. Det var nästan omöjligt att ta bilnycklarna utan att hon hörde det. Då blev det fart på vår annars mycket sävliga Smulan! Smulan åkte också mycket gärna i vagnen till vår trädgårdtraktor. När vi körde ner vatten till hästhagen stod Smulan i vagnen och övervakade så allt blev rätt gjort.
Smulan ”jobbade” gärna med både lydnad och
spår i lagom stora mängder och för rikligt med gott som belöning. Glömmer aldrig en gång när Smulan spårade. Efter halva spåret la hon sig ner och vägrade röra sig ur fläcken om hon inte fick lite köttbullar, så att krafterna att fortsätta spåra återvände.
När vi jobbade med agility var det andra tongångar. Smulan älskade
verkligen agility. Då behövdes inga läckerbitar för att motivera henne.
Hon blev sprallig som en valp - fartfylld, smidig, lyhörd och superglad.
Smulan imponerade på dem som såg henne i agilitybanan. Några gånger
ställde vi upp på klubbtävlingar. Då var Smulan i sitt esse. Hon
tyckte om att showa. Snabbt och elegant slank hon igenom banan med
finfina resultat.
Smulan tyckte mycket illa om raketer och åskoväder.
En nyårsaftonseftermiddag samlade jag ihop gänget för en promenad.
Smulan klargjorde genast för mig att hon ämnade inte följa med. - Hör du
inte matte att de smäller ute? Nu är det jag som har sista ordet, så
Smulan fick allt gå med. Vi tog en sväng genom skogen. Hundarna skuttade
lekset runt mig. När vi kom ut ur skogen och skulle styra kosan hemåt
saknades Smulan. Jag kände hur paniken övermannade mig. Hur skulle min
skotträdda älskling klara sig själv i skogen? I nästan en timme gick
hundarna och jag runt i skogen och letade efter Smulan. Sen fick jag ge
upp för mörkret började lägga sig runt oss. Jag skämdes, att jag tvingat
Smulan att gå med. Vem skulle ha tid att hjälpa mig leta efter henne en
nyårsafton? Med tunga steg återvände vi hem. Väl hemma såg jag att
grinden stod öppen. Märkligt! Jag hade ju stängt den efter oss. Inte nog
med det - köksdörren stod på vid gavel. Där inne på köksgolvet låg
Smulan och tittade uppfordrande på mig. - Jaså, det är så dags att komma
nu! Jag har väntat länge på er, sa Smulan, som var mäkta nöjd med sitt
tilltag.
Världens klokaste Smulan hade åter löst en svår
situation på bästa sätt!
Smulan var en suverän kantarellsökshund. Med stor
energi tog hon sig an uppgiften att finna skogens guld till matte. Mäkta
stolt visade hon upp sina fynd. Lycklig var jag som kunde plocka rikliga mängder med kantareller. Jag kunde inte nog berömma
Smulan för hennes fina insatser. Troligen var det där det gick snett.
Smulan började med att formligen slänga sig ner på kantarellerna och
rullade sig omsorgsfullt fram och tillbaka på dem. En liten smakbit tog
Smulan sig också gärna. Mosade kantareller var ingen hit, så jag fick
jobba med att avinlära Smulan. Det var betydligt svårare än att lära
henne söka kantareller. Smulan fick ett nytt uppdrag. Hon bar därefter
stolt svampkorgen med högburet huvud. Min älskade hjälpsamma Smulan.
På gamla dar blev Smulan mer och mer ”egensinnig”. Hon ville bestämma över sig själv och ansåg att hon kunde det minst lika bra som matte. Gick vi i skogen och Smulan behövde lyfta högt på benen för grenar, gick hon helt sonika hem en annan väg. Besvärliga vägar var inget för Smulan. Jag behövde aldrig vara orolig för Smulan. Säkert och tryggt lunkade hon hemåt. Behövde hon passera en väg satte sig Smulan vid
vägkanten, tittade höger och sen vänster, innan hon sakta lunkade över
vägen. Det såg verkligen ut som om hon tittade efter om det kom någon
trafik. Smulan var en enormt klok hund. När vi andra kom hem låg
Smulan innanför grinden och väntade glatt på oss.
Så kom den oundvikliga dagen då vi var tvungna att skiljas åt. Smulan somnade in i min famn lugnt och tryggt. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista när min trognaste bästavän inte fanns mer. Outsägligt saknad. Smulan kommer alltid vara levande i mitt hjärta.
Tack ljuvliga Smulan för allt du gav oss.
Sov gott underbara, älskade Smulis.
 |
